Jag skulle faktiskt bloggat förut med bilder och allt men jag hade självklart glömt kameran i stugan så ni får ett bildinlägg i morgon istället.. ;)

Nu har jag iaf varit i stan och hämtat mina brillor, gud vad konstigt allt ser ut. Haha eller inte konstigt men ja ögonen är ovana och då har jag knappt ngn styrka alls i mina glas. Aja nu ska jag ut till stugan igen vi hörs i morgon.

Btw så har vi finbesök från Stockholm heeeeela lååånga helgen!

Min fina honeyponey var så fin idag och både glad och ledsen när hon kom utspringades från skolan. Det är ju väldigt blandade känslor när man slutar. Sötisen började gråta när hon fick syn på mig och Anton. Du är bäst Honeyponey!

Nu måste jag fixa massa inför morgondagen. Usch jag vill sova, talk to you later!

Det tog ett par timmar innan jag kom igång idag på jobbet men det resluterade också i att jag var på flumhumör. Tur att jag var hos mina favisar som man kan skoja med. Hihi iaf Johanna! ;)
Jag borde sova nu, men jag känner för att sjunga så let's go for it!!

Nä det var ingen bra idé alls att ge sig iväg till Stockholm på eftermiddagen igår. Vi hade räknat med att vara upp vid 17 ungefär men vi fastnade i en bilkö i typ 3 timmar så vi kom upp vid ca 19 istället. Så vi fick träffa Michael och Evelina i ca 3,5 timmar innan vi var tvungna att åka hem igen. Då har några idioter stängt av E4:an så vi får åka ngn omväg. Vi kom iaf hem vid typ 2 i natt någon gång och jag åkte till jobbet 07.10 idag.

Som tur var har jag inte varit så trött då jag inte sovit så mykt, det kommer bli värre i morgon!
Det var iaf kul att få träffa mupparna en stund, men nästa gång så blir det lite mer planerat och övernattning. hehe


vi åt thaimat när vi kom fram


Mike tog suchi och var tydligen nöjd med det. Själv så vågar jag inte ens smaka det då skaldjur och fisk är det värsta jag vet.

Men tack iaf för att vi fick komma och våldgästa ett par timmar hos er igår Mike och Evelina!! :D

God middag mina vänner!
Det blev en riktigt lyckad utgång igår med lite förfest här hemma, sen i Linköping hos Tim. Allt var ganska lagom igår så vi hade kul kvällek igenom. Det som är så sjukt tråkigt är bara att sista bussen hem går så sjukt tidigt, 01.33 vad är det för tid egentligen? :(


alexander och jag innan vi skulle åka


och så anton och jag!

Nu åker jag, Lovi och Anton för att servera på ett bröllop. Jag kommer inte komma hem förrän i natt då jag ska sitta barnvakt efteråt. Så vi hörs i morgon, puss på er!

Jag har fastnat i den här känslostormen där jag känner allt på en gång samtidigt som det känns som att jag inte känner någonting alls. Vissa saker ska man försöka tänka bort, för det finns inget som man kan göra åt saken för att göra den bättre hur mycket man än vill. För vad jag än gör så blir allt bara värre. Men jag kan bara inte tänka bort det, min vardag påminner alltför mycket om hur det borde vara. Problem som inte ens borde vara problem uppstår. Jag känner bara att det kan inte fortsätta såhär, för det är inte bara mig det blir jobbigt för även fast problemet inte är lika stort för de andra.

Det är jobbigt att vara ung och ovetande om vad man ska göra i framtiden. Jag har inte en aning om vad jag kommer jobba med eller om jag kommer bo kvar i Åtvidaberg, vem vet jag kanske flyttar? Samtidigt som jag absolut inte vill flytta härifrån för att jag har min älskade familj, mina älskade vänner och släkt här som jag älskar så otroligt mycket så har jag ändå en längtar bort härifrån. En längtan efter ett miljöombyte där jag kan börja om från början.
När jag är iväg antingen bara över dagen eller på semester så känner jag mig så obetydlig när jag kommer hem. Det känns som att jag inte har något att komma hem till, samma gamla vardag med samma problem som aldrig löser sig.

Jag är trött på min vardag och problem som tar så mykt energi och glädje, att allt har helt plötsligt blivit så kompilcerat. Bara att få umgås med sina vänner. Det känns som att jag håller på att tappa all självkänsla och bli någon som inte vill synas längre. Någon som inte ska vara med för att det blir enklast så.
Självkänsla och självförtroende är 2 helt olika saker, min självkänsla har det nog aldrig varit något fel på, därför känner jag inte igen mig själv nu. Jag är inte van vid att känna såhär, för jag har alltid varit stolt över min personlighet. Nu känns det som att jag på ett halvår blivit ett monster, jag sitter på axeln och ser ner på mig själv. Allt på grund av känslor, något som ingen kan styra.
Men jag kan bara inte strunta i det här, det betydde allt för mycket för mig. Det verkar dock bli mitt fall.
Men tids nog hittar jag nog en fallskärm som kan dämpa fallet innan jag faller i marken och då står jag där stadigt med båda benen på jorden igen. Men när?