Jag har fastnat i den här känslostormen där jag känner allt på en gång samtidigt som det känns som att jag inte känner någonting alls. Vissa saker ska man försöka tänka bort, för det finns inget som man kan göra åt saken för att göra den bättre hur mycket man än vill. För vad jag än gör så blir allt bara värre. Men jag kan bara inte tänka bort det, min vardag påminner alltför mycket om hur det borde vara. Problem som inte ens borde vara problem uppstår. Jag känner bara att det kan inte fortsätta såhär, för det är inte bara mig det blir jobbigt för även fast problemet inte är lika stort för de andra.

Det är jobbigt att vara ung och ovetande om vad man ska göra i framtiden. Jag har inte en aning om vad jag kommer jobba med eller om jag kommer bo kvar i Åtvidaberg, vem vet jag kanske flyttar? Samtidigt som jag absolut inte vill flytta härifrån för att jag har min älskade familj, mina älskade vänner och släkt här som jag älskar så otroligt mycket så har jag ändå en längtar bort härifrån. En längtan efter ett miljöombyte där jag kan börja om från början.
När jag är iväg antingen bara över dagen eller på semester så känner jag mig så obetydlig när jag kommer hem. Det känns som att jag inte har något att komma hem till, samma gamla vardag med samma problem som aldrig löser sig.

Jag är trött på min vardag och problem som tar så mykt energi och glädje, att allt har helt plötsligt blivit så kompilcerat. Bara att få umgås med sina vänner. Det känns som att jag håller på att tappa all självkänsla och bli någon som inte vill synas längre. Någon som inte ska vara med för att det blir enklast så.
Självkänsla och självförtroende är 2 helt olika saker, min självkänsla har det nog aldrig varit något fel på, därför känner jag inte igen mig själv nu. Jag är inte van vid att känna såhär, för jag har alltid varit stolt över min personlighet. Nu känns det som att jag på ett halvår blivit ett monster, jag sitter på axeln och ser ner på mig själv. Allt på grund av känslor, något som ingen kan styra.
Men jag kan bara inte strunta i det här, det betydde allt för mycket för mig. Det verkar dock bli mitt fall.
Men tids nog hittar jag nog en fallskärm som kan dämpa fallet innan jag faller i marken och då står jag där stadigt med båda benen på jorden igen. Men när?