Jobbiga dagar, jobbiga tider och jobbiga situtationer som man tar sig igenom tillsammans gör att man automatiskt kommer närmre varandra. Något som jag själv precis har insett är att jag i 20 år har suttit och tröstat alla mina vänner, varit axeln att gråta emot och varit den som försökt att trösta dem när de varit ledsna. Jag har suttit och gett dem råd om hur man ska se på saker och ting och jag vet själv att det jag säger är faktiskt inte helt dumt, då skulle de välja någon annan att prata med. Jag har alltid uppmuntrat dem till att prata med mig om någon är jobbigt och att det måste komma ut. 

 

Det jag vill säga med det här är iaf att i 20 års tid har alla lyssnat på mina råd förutom jag själv. Det är som att jag tror att det gäller alla utom mig själv. Att jag är något konstigt undantag som är menat att känna på ett visst sätt och inte kan ändra på det eller byta ut tankarna som jag säger till alla andra att göra. Vid den tidpunkten jag väljer att prata om något så har bägaren redan runnit över för jag aldrig kan sätta mig själv i första hand. 

Men jag har bestämt mig, jag ska faktiskt försöka. Det här året är mitt år. Jag ska bli en starkare människa, någon som kan stå upp för sig själv och inte känna att jag behöver ändra på mig för någon annans skull. Jag ska hitta mig själv och veta vem jag är och vem jag vill vara. Eller rättare sagt kanske jag ska bli trygg i den jag är och inse att jag kan inte vara mer än mig själv, allt annat är bara falsk.

Jag ska försöka följa alla mina råd som jag gett alla andra och helt enkelt försöka att se mig lite som min familj, släkt och vänner ser mig. På tal om det, jag saknar er!