My brother is gay.
För ungefär 1,5 år sedan så fick jag veta att min bror var gay. Tanken har aldrig slagit mig förut trots att han under alla år haft idioter som hoppat på honom och kallat honom bög, pratat bakom ryggen på honom och hoppat på mig och mina släktingar för att de är nyfikna. Jag har alltid försvarat honom, inte för att jag tycker det är fel att vara homosexuell utan för att de fick det låta som något dåligt, något sjukt, något onormalt, som någon slags sjukdom.
När jag fick veta direkt från Anton hur det var så kom det som en chock. Det var ett rent helvete rent ut sagt. Jag tror jag på något sätt egentligen alltid vetat men ändå förträngt det, för jag förstod direkt att det här var allvar. Det var Anton som berättade om vem han egentligen var och trodde att alla skulle hata honom för det och tycka att han var äcklig. Det var nog det som krossade vårat hjärta mest. Att Anton ens kunde föreställa sig att något i hela världen skulle få oss att inte älska honom. Han fick oss iaf att lova att inte berätta det för någon och det blev också till ett problem, för det är jobbigt att dölja en sån hemlighet. Och är det inte lite sjukt att man ska gå och hålla en sån sak hemlig? Bara för att det finns idioter i den här världen som ser på Anton och andra homosexuella som att de vore ufon eller något sånt. Väx upp, vi lever på 2000-talet det här är inget nytt. Kärlek som kärlek, det kvittar om en pojke blir kär i en pojke, en flicka blir kär i en flicka eller en pojke och flicka blir kära i varandra. Det är kärlek på en massa annorlunda sätt och alla sätt att uppleva kärlek på är rätt på något sätt.
Vår familj har trampat på nålar de senaste 1,5 åren rädda för vad alla andra ska säga. Jag ville inte hålla det hemligt egentligen men jag var så rädd att någon skulle vara elak mot Anton. Jag skulle aldrig stå ut med det, det kvittade att han gång på gång sa att han inte skulle bry sig för jag skulle bry mig. Ingen får prata illa om min bror. Men på något sätt har vi också kommit varandra närmare varandra, vi har gråtit tillsammans och hjälpt varandra att vara starka. Vi har stöttat Anton på det sättet som vi funnit vara lämligast och funnits där när han kännt att tiden varit inne för att berätta vem han är, vem hela Anton är. Vi stöttade honom när han själv mådde som sämst och ville vara som alla andra. Som att någon någonsin skulle vilja att vår Anton skulle ändra på sig.
Nu i efterhand förstod jag aldrig varför vi tvivlade på att någon någonsin skulle kunna tycka mindre om Anton.
Anton är världens bästa person, världens bästa storebror, världens bästa kompis och jag måste bara säga att jag är nog världens lyckligaste lillasyster. Jag fick inte bara en storebror utan också en bästa vän. Jag är helt säker på att om inte Anton varit gay så skulle vi aldrig varit såhär nära varandra som vi är nu.
Anton är nog lyckligare än någonsin, för nu behöver han inte dölja vem han är längre och han vet att alla hans nära och kära älskar honom precis som han är. Han har skaffat sig en pojkvän och det riktigt strålar om båda två.
Om Anton är lycklig så är jag lycklig. Du är bäst storebror.
Jag älskar dig.♥
den här bilden kommer få Anton att skratta♥♥♥
När jag fick veta direkt från Anton hur det var så kom det som en chock. Det var ett rent helvete rent ut sagt. Jag tror jag på något sätt egentligen alltid vetat men ändå förträngt det, för jag förstod direkt att det här var allvar. Det var Anton som berättade om vem han egentligen var och trodde att alla skulle hata honom för det och tycka att han var äcklig. Det var nog det som krossade vårat hjärta mest. Att Anton ens kunde föreställa sig att något i hela världen skulle få oss att inte älska honom. Han fick oss iaf att lova att inte berätta det för någon och det blev också till ett problem, för det är jobbigt att dölja en sån hemlighet. Och är det inte lite sjukt att man ska gå och hålla en sån sak hemlig? Bara för att det finns idioter i den här världen som ser på Anton och andra homosexuella som att de vore ufon eller något sånt. Väx upp, vi lever på 2000-talet det här är inget nytt. Kärlek som kärlek, det kvittar om en pojke blir kär i en pojke, en flicka blir kär i en flicka eller en pojke och flicka blir kära i varandra. Det är kärlek på en massa annorlunda sätt och alla sätt att uppleva kärlek på är rätt på något sätt.
Vår familj har trampat på nålar de senaste 1,5 åren rädda för vad alla andra ska säga. Jag ville inte hålla det hemligt egentligen men jag var så rädd att någon skulle vara elak mot Anton. Jag skulle aldrig stå ut med det, det kvittade att han gång på gång sa att han inte skulle bry sig för jag skulle bry mig. Ingen får prata illa om min bror. Men på något sätt har vi också kommit varandra närmare varandra, vi har gråtit tillsammans och hjälpt varandra att vara starka. Vi har stöttat Anton på det sättet som vi funnit vara lämligast och funnits där när han kännt att tiden varit inne för att berätta vem han är, vem hela Anton är. Vi stöttade honom när han själv mådde som sämst och ville vara som alla andra. Som att någon någonsin skulle vilja att vår Anton skulle ändra på sig.
Nu i efterhand förstod jag aldrig varför vi tvivlade på att någon någonsin skulle kunna tycka mindre om Anton.
Anton är världens bästa person, världens bästa storebror, världens bästa kompis och jag måste bara säga att jag är nog världens lyckligaste lillasyster. Jag fick inte bara en storebror utan också en bästa vän. Jag är helt säker på att om inte Anton varit gay så skulle vi aldrig varit såhär nära varandra som vi är nu.
Anton är nog lyckligare än någonsin, för nu behöver han inte dölja vem han är längre och han vet att alla hans nära och kära älskar honom precis som han är. Han har skaffat sig en pojkvän och det riktigt strålar om båda två.
Om Anton är lycklig så är jag lycklig. Du är bäst storebror.
Jag älskar dig.♥
den här bilden kommer få Anton att skratta♥♥♥
