När du är längst ner på prioriterinslistan så får du helt enkelt bara försöka att acceptera det och hitta ngt nytt, ngt bättre.
Ta tag i livet för såhär kan det inte fortsätta.
Jag orkar inte med det längre, att hela tiden behöva känna besvikelsen riva och slita.
Bryta gamla vanor även fast jag hatar förändringar.
Jag ska klara det här, helt ensam. Jag ska kunna berätta om hur jag klarade mig utan någon alls, helt själv.
Jag behöver ingen annan, att lita på någon är så onödigt. Varf göra det när du vet att förr eller senare kommer den personen svika?

Im gonna make it on my own.