Jag vaknar upp till en svart dag.
Det enda man vill är att krypa in under täcket och gömma sig för omvärlden, sova tills den värkande klumpen någonstans i magen har försvunnit. Den som alltid gör sig påmind på ett eller annat sätt, ibland känns den mykt och ibland känns den lite. Idag är det bara den som känns.
Jag cyklar den vanliga vägen till skolan. Den ser ut som den alltid gjort förutom att rondellen är där. Försöker tänka på ingenting men jag tänker på allt. Allt som jag inte får tänka på.
Jag ser en fågel. De svarta fjädrarna har nästan samma färg som mitt hår. Varf blev jag inte en fågel?
Jag vill flyga precis som fåglarna gör, det ser så lätt ut.

Varf ser ingen när jag skriker.
Varf ser ingen när jag gråter.
Varf ser ingen när jag lider.
Varf ser ingen när jag försvinner.

?



Det är lättare att stänga öronen, stänga ute de osynliga skriken än att lyssna.
Det är lättare att ignorerar än att laga något trasigt, fixa något nytt mycket finare.
Det är lättare att vänta, vänta till det onda inte visar sig.
Det är lättare att blunda än att titta.

Nu finns jag, nu finns jag inte.