Vet ni vad?
Idag har jag varit i stugan, läst som en tok, badat med Danne, Philip & Anton, ätit kyckligsallad, solat och bara tagit det lungt i stugan.
Och det är första dagen på sommarlovet som det verkligen känts som sommar. Det hade inget med vädret göra för det har inte varit jättebra, utan det var den där känslan. Nu är lovet snart slut och jag börjar få lite panik. Jag är så rädd att jag inte kommer klara av det nu i höst. Det har gått 3 månader exakt idag, det känns som att det var igår samtidigt som det känns som det var 1000 år sen.
Fortfarande rinner tårar när man tänker på det som varit, hur ska det här sluta?
När ska man kunna titta tillbaka och le åt det fina jag fick, istället för att tänka på den fina jag förlorade?