Jag trodde aldrig hjärtat var så hårt.

Det är så tråkigt när något som har varit så bra slutar så himla fel. Att såra någon är nog det absolut värsta som finns, just för att man vet hur ont det gör att vara den sårade. Jag vill inte vara syndabocken, jag vill inte vara orsaken till tårar och smärta, jag vill inte vara den som förstör det fina som finns där. Men när det fina bara är ensidigt är det hemskare att låtsas än att vara ärlig.
Men jag saknar verkligen allt som varit, det som var förut. Jag saknar det så mycket att det gör ont när jag tänker på det, så mycket att hjärtat gråter. Jag hatar att vara den elaka, den som sårar.

Och jag hatar att jag inte kan göra någonting för att göra allt bra igen.
Inte om jag ska vara ärlig och ljuga tänker jag inte göra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback