Trettondagar.
Om 13 dagar så sätter jag mig i bilen och åker till ett helt nytt liv. Om 13 dagar får jag chansen att börja om helt från början, jag kan vara precis vem jag vill vara, jag kan välja att bli en helt ny person. Om 13 dagar så lämnar jag allt som är tryggt och allt jag älskar. Just nu känns det som att folk sliter och drar i mig åt alla håll, alla vill hinna ses. Jag har försökt tränga bort tankarna på att jag ska flytta länge nu, men det är dags att inse, om 13 dagar är inte Trastgatan 7 min hemadress längre. Jag kommer inte träffa mina vänner flera gånger i veckan, jag kommer inte kunna prata med mamma om det är något, jag kommer bo ännu längre ifrån min bror, jag kommer inte kunna finnas där för mina vänner 24/7, jag kommer inte kunna vara med på allt som alla andra hittar på, jag kommer vara på Öland och bo helt ensam.
Jag är rädd för att flytta härifrån. Jag är tjejen som får panik över att vara ensam och utan kompisar en enda kväll hemma. Tjejen som får ångest av att inte kunna vara med på något som kompisarna planerat när hon redan har annat planerat. Tjejen som alltid vill vara med där det händer och alltid vill vara uppdaterad om vad som händer.
Tjejen som är så rädd för att alla kommer ha så mycket roligare utan henne. Tjejen som är så rädd att hennes vänner ska glömma henne och hinna en ny bästa vän. Tjejen som är så osäker men som alla tror är så självsäker. Tjejen som är livrädd för att hon inte kommer få några nya vänner. Tjejen som är livrädd för att hon inte kommer passa in på sin nya skola. Tjejen som tror att hon kommer att vara sämst av alla. Tjejen som är livrädd för känslan när hon vinkar hej då till bilen som åker utan henne tillbaka om 13 dagar.
Men en sak som jag kommer ta med mig när jag sätter mig i bilen om 13 dagar är min passion för sång, dans och teater. Vetskapen om att jag gör det här för min skull. Vetskapen om att under ett år kommer jag att ägna mig åt något som jag gör bara för mig för att det här är något som jag älskar.
När jag gjorde antagningsproven i våras frågade de mig varför jag inte sökt tidigare. Helt ärligt så kommer jag knappt ihåg de där minuterna för jag var så fruktansvärt nervös. Men jag vet iaf svaret, "Många personer har tjatat länge på mig att jag ska söka. Men det räcker inte med att alla andra tror på mig, någon gång måste jag också börja tro på mig själv.". Så det är vad jag ska försöka göra det här året. Bygga upp ett självförtroende och lära mig att tro på mig själv.
Men snälla, glöm mig inte bara för att vi inte ses lika ofta, för att jag inte är med överallt och för att jag inte längre kan vara axeln att gråta emot. Det räcker med att ni saknar mig lika mycket som jag kommer sakna alla er.
Men kom också ihåg att vara glad för mig skull, för det här är det modigaste jag någonsin gjort, det enda jag har gjort bara för mig. Det här ska bli mitt år, mitt år att lära mig stå på egna ben och utvecklas till den person som jag faktiskt tror och hoppas att jag kan bli.
Så när jag kommer hem så vill jag att allt ska vara precis som vanligt, ni älskar mig, jag älskar er och ni har inte glömt mig. För 213 km är trots allt bara 2 timmar och 53 minuter med bil och ungefär samma tid med tåg.
Så jag flyttar inte till världens ände, jag flyttar till en frizon för sjungandes teaterapor som mig.
It's my time to shine!