Mina kroppskomplex styr mitt liv.

Nu kommer jag skriva något som kommer direkt ifrån hjärtat och som jag bara fick lust att dela med mig av.
Många av er kommer inte orka er igenom texten men jaa för er som orkar gulligullan på er!

Kroppskomplex är något som är så himla tråkigt. Jag har haft det så länge jag kan minnas men det började väl på allvar i mellanstadiet. Man kan väl säga att jag la på mig ett par extra kilo och vissa klasskamrater var inte sena med att påpeka det. Men det mesta försvann med hjälp av långa promenader flera gånger i veckan med min väldigt stöttande mamma. Men mina komplex har aldrig försvunnit. Jag har inte varit nöjd med min kropp sen jag var ett litet barn.
Jag tänker hela tiden "bara jag blir smal så blir jag lycklig, bara jag går ner de där 10 kilona så kommer jag bli nöjd med mig själv". Men när man går ner i vikt så är man så blind att man inte ser någon skillnad. Man ser bara och känner bara de där mjuka fettet som fortfarande sitter kvar på kroppen och man blir aldrig nöjd.

Nu när jag sitter och kollar tillbaka på bilder så fanns det en period som jag faktiskt kan säga att jag var smal på. Men var jag nöjd med min kropp under den perioden? NEJ! jag tyckte att jag var precis lika tjock som innan och inte nog med det jag mådde inte alls bra under den perioden heller. Jag kunde knappt äta något och kunde aldrig unna mig någonting. Sen var det väl i de jobbigaste tonåren och jag hade en jobbig period också men iaf.

Jag måste acceptera att min kropp aldrig kommer bli "perfekt" och att jag aldrig komma kunna äta mat/godis som vissa andra människor. Nu menar jag inte att jag ska sluta äta mat för det ska jag verkligen inte. Men som ett exempel tar vi mig och min bror Anton. Vi har samma gener, har samma föräldrar men vi är ändå helt olika.
Anton kan äta vad han vill och hur mycket han vill utan att det syns ett dugg på honom. Han går heller inte upp i vikt om han inte tränar utan han går ner i vikt.
Jag är raka motsatsen. Jag kan inte äta något utan att det syns eller jag får ångest efteråt. Om jag inte orkar med träning eller har tid för träning så syns det på min kropp direkt.

Ja det är så jävla orättvist men vad ska jag göra åt det?
Jag har iaf lagt upp en plan i huvudet för hur jag ska försöka komma över mina komplex samtidigt som det inte får mig att sluta bry mig om min vikt så jag blir ett fetto!

- Jag ska äta vanligt, en portion räcker!

- Jag ska alltid prioritera träning, i min vardag har det alltid varit så mycket att jag fått prioritera bort träning för jag helt enkelt inte hunnit med det. Men jag behöver verkligen den för att må bra, jag blir 2 kg i huvudet bara jag tränar!

- Jag ska hålla mig borta från godis och massa söta saker. Någon gång ibland får man unna sig men det är högst någon gång i veckan och då i en liten mängd. Godis är alltid som godast när man inte får så mykt som man egentligen vill ha, då är man fortfarande sugen. Får du så mycket du vill ha så är det inte gott till sist och då äter du bara för att det finns.

- Jag ska försöka sluta tänka dumma saker om mig själv jämt och ständigt. Det går inte en dag utan att jag tänker hur tjock jag är eller hur ful jag är eller att något plagg är fult på mig. Eller att jag önskade att jag såg ut som någon annan. Det har blivit en vana att aldrig kunna ta komplimanger, eller ta åt mig av komplimanger. Eller iaf inte komplimanger som har med utseende att göra. Jag ska alltid bortförklara alltid eller om någon säger ngt snällt som åh vad fin tröja du har så svarar jag gärna ja den täcker mina fettvalkar rätt bra. Så onödigt!

- Jag måste bli bättre med fysisk kontakt. Jag avskyr att krama folk som jag inte kan kalla mina bästa vänner eller att få en kram när jag inte är bered. När folk kittlar mig fastän jag inte ens är kittlig. Varför? Jo för jag vill inte att de ska känna hur mjuk jag är! Mina kroppskomplex styr mitt liv och det är så jävla jobbigt. Jag borde egentligen vara glad när någon vill krama mig men istället tycker jag det är obekvämt eller obehagligt.


Den enda personen som jag faktiskt måste leva med hela livet är mig själv. Så om jag inte lär mig att älska mig själv så kommer det bli jobbigt. Men jag ska göra ett tappert försök att lyfta mig själv i mina egna ögon. Kunna stå framför en helspegel utan att känna mig äcklig och istället tänka "fan vad snygg jag är idag".

Någon som känner igen sig i det jag skrivit?


Kommentarer
Postat av: Emelie

Tror att alla känner igen sig, för alla har alltid något komplex med sig själv :)

2011-01-18 @ 22:59:39
Postat av: Anna

Emmis, Starkt av dig att dela med dig! Som Emelie skrev så tror jag att dom allra flesta känner igen sig på ngt sätt... - så sant... Det är såå viktigt att lära sig älska sig själv!! Tycker såå mycket om dig! DU ÄR VACKER O VÄRDEFULL!! vi ses i morgon!! :-)

2011-01-18 @ 23:53:28
Postat av: mickis

Jag känner så igen mig, nästan som att det är jag som kunnat skriva texten. Men Emma du ska veta att du är jättefin på alla sätt och vis :) Jag hatar också att det ska vara så orättvist, att vissa kan äta mer utan att gå upp så mycket i vikt, jag går upp i vikt bara jag tittar på mat och sånt känns det som.. men som sagt glöm inte att du är fin precis som du är.

2011-01-19 @ 12:10:14
URL: http://mikaelaveronica.blogg.se/
Postat av: Anton Hallberg

Emma...

Du är världens bästa syster och jag strunare i hur du ser ut. (Du är fin som du är)

Men du måste må bra och jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dig och stötta dig.



Det där om att det inte syns på mig. Det syns kanske inte på utsidan men mina blodfetter kan vara som på en 100kg människa. Det tror jag inte men ändå.



Du är världens bästa och vi ska komma igång ordentligt på gymmet nu så vi blir dom hetaste syskonen i världen ;) (Om vi nu kan bli snyggare?)



Älskar dig <3

2011-01-19 @ 15:31:36
URL: http://antonhallberg.com
Postat av: Anton Hallberg

Emma...

Du är världens bästa syster och jag strunare i hur du ser ut. (Du är fin som du är)

Men du måste må bra och jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dig och stötta dig.



Det där om att det inte syns på mig. Det syns kanske inte på utsidan men mina blodfetter kan vara som på en 100kg människa. Det tror jag inte men ändå.



Du är världens bästa och vi ska komma igång ordentligt på gymmet nu så vi blir dom hetaste syskonen i världen ;) (Om vi nu kan bli snyggare?)



Älskar dig <3

2011-01-19 @ 15:37:10
URL: http://antonhallberg.com
Postat av: elin

Jag kanske inte kan förstå¨du hur känner dig men du ska veta nästan alla granskar sig själva nångång och tro mig man mår så mycket bättre av att träna för då ökar kroppens måbra hormoner som kallas endorfiner och det är därför många blir beroende av träning:)



Så keep up the good work honey!

2011-01-19 @ 18:46:00
Postat av: Johanna

Emma jag´har alltid avundat dig, du har så lätt att få kontakt med människor och kan ha flera runt omkring dig medans jag får panik.

Du är väldigt omtyckt!! Varför? För att du är en person som man slåss för att få vara en del av ditt liv för jag förstår inte hur folk som inte är delaktig kan ha missat en sån underbar person som du!



det kanske inte syns på utsidan men jag känner mig som en person på minst 200 kg jag mår dåligt av min vikt men inte pg.a att den är hög utan att den är för låg och att folk är på mig med att gå upp (jag gör allt för att gå upp!!!) känner mig ibland som en som är sådär äckligt smal, jag vill så gärna gärna gå upp i vikt och kunna hitta JEAN som sitter bra men nej de hänger bara!

Så Emma även vi "smala" har komplex och man är inte gladare över att vara smal för då är alla på en och tror man har anorexia, det är det psykiska man måste jobba med som gör att mán blir nöjd med den man är.

Man måste inte vara smal för att vara lycklig!

2011-01-20 @ 13:15:17
Postat av: Sara

Jag känner igen mej jätte väl och tack för alla tippsen.

Jag tappade min matlust och gick ner 5 kilo på några veckor men jag insåg snabbt att det inte var det rätta sättet att gå ner i vikt på.



Kramisar Sara från Gympan ;)

2011-02-18 @ 21:05:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback