Jag förstår inte varf man plågar sig själv med att dra fram en massa minnen som man gömt så väl.
Varför jag går tillbaka nästan ett år i bloggen och läser om hur lycklig jag var och sen ser sarkaskem i alla senare inlägg.
Vad är kärlek egentligen? Kärlek är för verklingar. Det ger någon kraften att bryta ner en annan människa totallt.
Låter jag som en gammal bitter kärring nu? Som att jag inte tror på kärlek?
Men det är klart jag gör, jag ser den ju hela tiden omkring mig.
Jag tror bara inte den är menad för mig.