Jag läste precis blondinbellas blogg (som faktiskt är väldigt bra), där skrev hon om att hennes pojkvän skulle komma hem vid kl 10 (han har varit i norrland hela helgen) så hon skulle passa på att lyssna på Brolle nu eftersom han inte tycker om honom och så la hon till ett "suck" på slutet också. Hon skrev inget alls om att hon hade saknat honom, inget hela helgen. 

Då slog det mig, är det såhär det blir för alla efter bara ett år eller 2 i ett förhållande? Jag har själv aldrig haft ett seriöst förhållande men har väldigt svårt att släppa taget så jag har själv tyckt om en person över 2 år i sträck (jag vet jag är dum i huvudet) och under den perioden så tycker jag att varje dag känns som år om man inte träffar den personen.
Är världen verkligen så oromantisk att man vänjer sig så lätt vid varandra? Tänk om alla skulle stanna i den där nykära stadiet hela tiden, då skulle alla leva lyckliga i alla sina dagar. Inga som helst tankar om vad som kan hända i framtiden utan leva i nuet och vara lycklig för att man får vara med den man älskar.
För dig som är i ett förhållande just nu, anträng dig för att visa hur mycket du älskar din pojk-/flickvän, fråga hur han/hon mår, smyg ner små lappar i fickan på han/henne, kidnappa han/henne och överraska med bio eller middag. Vad som helst, varför har vi blivit så oromantiska?

Jag blir så otroligt arg och frustrerad när jag ser hur personer i förhållanden behandlar varandra dåligt, uppskattar inte vad dom har, klagar på varandra och bara bråkar.
Ni vet inte hur otroligt glada ni ska vara för att någon älskar er så mycket att man faktiskt kan kalla dig pojk/flickvän.
Herregud om jag hade någon som älskade mig mest av alla i hela världen skulle jag göra allt för att få det funka, jag skulle försöka få vårat förhållande att stanna i det nykära så långt det bara går. För jag vet att om man verkligen älskar varandra och kan släppa taget om gammalt tjafs så klarar man vad som helst. Bara man har varandra.

Ni får ursäkta alla mina tankeinlägg, dom är väldigt osammanhängande och så men jag bara skriver det som kommer upp i hjärnan, det är så skönt att bara skriva av sig. Jag har ju egentligen ingen erfarenhet av förhållanden, men det här är hur jag tycker det ska vara, men vad är jag? Mer än en obotlig romantiker som sitter och skriver om sånt hon inte ens har en aning om. Antar att ni inte ska lyssna på vad jag skriver men ni kan väl erkänna att världen skulle vara bra underbar om alla tänkte såhär!?

Här får ni Måns otroligt fina acoustiska version av hans melodifestival bidrag "Hope and glory", lyssna och njut!